Amani

Behöver det undervisas om kristna syskonrelationer för Guds folk? De som har liv i Kristus kallas ju ett heligt folk och Guds eget folk – där kan väl bara finnas kärlek, frid och goda relationer? Nej tyvärr är det inte så. Djävulen är en tjuv som vill ta ifrån oss både sanningen om Gud, om andra och om oss själva. Får han som han vill så tar han gemenskapen och glädjen ifrån oss. Det finns kristna som bär på sår som har gjort att de tagit avstånd från sina syskon i tron.

En helg i februari var ett 30-tal personer samlade till Amani-helg på Fridhem. Amani handlar om förnyelse och återupprättelse av kristna syskonrelationer och har sitt ursprung i Afrika. Fyra ”lotsar” från Skåne ledde oss genom materialet. Processen liknas vid att bygga ett hus där grunden är återupptäckten av Guds hjärtelag, väggarna helande av sår, taket ånger, förlåtelse och försoning.

Vi som deltog i work-shopen hade förstås olika förväntningar på helgen. Själv var jag nyfiken på vad det här var för något och även lite misstänksam: vad är det här för något nytt? Duger det inte längre med predikan och föredrag? Efteråt var jag glad att ha fått vara med och önskade att fler hade fått chansen. Materialet var väldigt konkret, ibland på söndagskolnivå och hela tiden förankrat i bibelordet. Praktiska övningar förde tanken till Guds egen pedagogik i olika bibelberättelser.

Vi fick undervisning om hur den kristna gemenskapen har sin grund i Guds treenighet där de tre gudomspersonerna har olika roller och kompletterar varandra perfekt. Vi är skapade till att dela den gemenskapen. Vår gemenskap med Gud förstördes i syndafallet men återupprättades i Kristi försoning. Gud har skapat oss olika för att vi ska komplettera varandra. Då finns det inte skäl att misstänka varandra om man tänker och tycker olika i den kristna gruppen. Att göra det är att förringa Skaparen. Det talades om våra fördomar mot varandra. Det kan vara ”bittra rötter”, sådana som Hebreerbrevet varnar för. Flödet från våra bittra rötter behöver bytas ut mot saven från Det sanna vinträdet.

Kristi kors blev extra dyrbart för mig under helgen. Vi vet nog alla att vi får komma till Jesu kors med våra synder. Men vad gör vi med de synder som andra gjort emot oss? Vi kanske har oläkta sår som andra har orsakat och som tar frimodigheten ifrån oss. Den som har förorsakat såren kanske inte ens förstår hur illa det gjort mig. Hur ska jag kunna förlåta den som inte ens tycker sig behöva förlåtelse?

”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi såg honom som hemsökt, slagen av Gud och pinad.” Jes 53:4

Jesus tog inte bara våra synder utan även våra smärtor på sig och bar dem på korset. Vi behöver erkänna att vi är sårade. Vi kan ha fått sår av olika slag under livet. En stark illustration under helgen var då vi fick skriva synder och smärtor på lappar och spika fast dem på ett träkors. Korset bars ut på gården, lapparna revs av och brändes upp. Som av en händelse ringde samtidigt kyrkklockorna i Johanneskyrkan till helg. Ja, det blev helgfrid i mitt sinne! Det var lätt att stämma in i sången:

Tack att du tog mina bördor,
ett berg utav synder och skam.
Du bar det på skuldrorna dina,
Du rena oskyldiga lamm.

Att förlåta är att ge en oförtjänt gåva till den som är skyldig. Det är inte lätt, det ser vi bl a av vad det kostade Jesus att förlåta oss. Hat och oförsonlighet ligger närmare till hands för oss än att ge förlåtelse. Men det kostar också att inte förlåta. Oförsonlighet hindrar oss att ta emot förlåtelse från Gud. Viljan att vara kvar i oförrätten liknades vid ett rep som snärjer oss hårdare och hårdare och hindrar oss att leva ett liv i frihet. Vad ska vi då göra med repet? Jo, till korset med det!

Ånger och bön om förlåtelse är vägen till försoning och helande. Det gäller både i vårt förhållande till Gud och i vårt förhållande till våra medmänniskor. När vi har lämnat våra egna smärtor till Jesus finns det förutsättningar för försoning med våra medmänniskor.

Guds ord fick tala till oss under helgen. Tillsammans med kristna bröder och systrar fick vi närma oss det svåra i våra liv och be med och för varandra. Helgen gav en god eftervärme!

Lena Åström